Miwilicious

När jag fyllt 14 år var det tufft med självskador.

Jag och alla mina vänner med tonårsångest läste "Vingklippt ängel" där Bernie på något sätt romantiserade psykisk ohälsa. Vi ville också uppleva det renande och magiska med blod som rann ur armarna. Vi skulle bli botade och vi var annorlunda, precis som Bernie.

På något sätt blev hennes tragiska livshistoria någonting för oss att uppnå.

Man var inte äkta om man inte hade sorg. Om man inte hade smärta, rakblad och genomskärande ångest. Vi ville vara annorlunda, ha mening och vara unika. Ha en historia. Uppleva melankoli som en sorts drog.

 

En dag kom författarinnan till 'Vingklippt ängel' till staden där jag bodde och signerade sin bok. Jag och mina vänner, klädda topp tå i färgsprakande tyll blandat med svarta emo-tjejer. Själv var jag helt klädd i rosa, till och med mina skor var rosa. Bortsett från ena skosnöret på mina converse som var gult och jag hade stjärnklistermärken på dem.

Bernie Pålson signerade både min bok och mina skor och jag var så tacksam att min idol signerat mina saker. Min idol. Tjejen som genomgått ett helvete med psykisk ohälsa, personlighetssyndrom, självmordsförsök, behandlingshem och sedan skrivit en bok om det.

Det var min och mina vänners idol. Någon vi såg upp till. Vi ville vara som henne. Vår högsta dröm var att leva upp till bilden av en trasig individ.

 

Min mamma fann en gång bilder jag hade tagit där jag skurit mig i handlederna, spridit ut piller runt omkring mig och låtsades vara död. De var de vackraste bilderna jag tagit - enligt mig själv. Hon var förfärad. Varför hade jag tagit dessa bilder? Varför tyckte jag att detta var något att uppnå? Hur kunde hon inte se detta? Jag blev arg och kände att hon inte förstod. Det var ju vackert! Bernie-vackert. Såpbubblor, blod och självmords-vackert. "Girl interrupted" - vackert.

 

Som vuxen är inte psykisk ohälsa vackert. Det är något man tar avstånd till. Det är tabu i samhället och få människor vågar svara 'Jag har väldigt mycket ångest, så det är inte så bra' på frågan 'hur mår du?' . Svaret skall alltid vara 'Jag mår bra tack, och du?'.

Som vuxen får jag dömande blickar så fort någon råkar se ärren på mina armar, och jag har inte ens nära lika många som mina vänner. De stirrar. Ibland frågar de "Men gud, vad har du gjort?". Jag tror ingen förstår hur svårt det är att svara på den frågan, när de inte vill prata om psykisk ohälsa.

 

Ärren som skulle göra mig vacker, unik och rena mig påverkar mig än idag, och nu är jag vacker, unik och fri - på grund av att jag kämpat emot depression, ångest och psykisk ohälsa, om och om igen.

Idag är jag vacker för att jag kämpat för att bli fri från ångest. Att jag i motvind stridit framåt och gjort saker som får mig att känna mig stolt över mig själv. Att inte sitta fast i mörkret.

Att välja ljuset och allt gott som finns i livet.