Tu me manques.
Jag kan fortfarande inte förstå att det enda som finns kvar av dig är foton och minnen.
Jag kan inte förstå att det aldrig kommer att kunna skapas nya minnen, att jag aldrig aldrig
mer kommer att få träffa dig. Det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont.
Jag har tusen frågor men kommer aldrig få något svar.
Ensamma nätter är det mest plågsamma som finns. Ingen finns här och de enda tankarna
som tänks är mina. Mina tankar fyllda av ångest och sorg som sitter fast på hjärtat, den sitter där
som en parasit som aldrig kommer att släppa mig. Jag saknar dig så.
Det värsta är att hur mycket jag än önskar så kommer jag aldrig mer få prata med dig.
Det är nog det som är värst, att alla möjligheter är borta. Att du är borta. Att det är så svårt att acceptera.
Le - för guds skull, och alla andra.
Oftast pratas det om att man ska vara sig själv - då ska det mesta lösa sig.
Idag, då fick jag lära mig att man ska låtsas vara något man inte är, just för att det är bättre för alla andra.
Man ska le - hela tiden - man ska låtsas som om man inte har ärren utan och innanpå.
Man ska låtsas som om hjärtat aldrig har gått sönder, man ska låtsas att tårar aldrig spillt och man ska låtsas som om man inte har ont och att dagar aldrig är jobbiga.
Jag har fått lära mig att om jag inte ler så drar jag ner andra.
För tydligen är ett leende allt och jag duger inte som jag är.
Så nu, nu jävlar ska jag le, jag ska glömma min ångest som kommer varje morgon och varje kväll,
jag ska glömma att jag är cynisk,
jag ska glömma att min pappa inte sett mina ögon på 10 år och inte vet hur jag ser ut.
Jag ska glömma att den som stod mig närmast dog. Jag ska glömma att jag har ont varje dag.
För jag, jag ska börja leva för att tillfredställa andra, få dem att må bättre - för det kan de inte göra själva.
