Du.
Jag föll hårt, tappade andan.
Drog in en kallsup från havet i din blick.
Jag kastade mig fram på mina knän, dyrkande, vädjade. Höjde dig till skyarna.
Jag omslöts av din värme och glans. Du sa att jag var vacker, du sa att jag var din. Du etsade in i min hud, tog tag, gav ärr och släppte taget.
Din värme brann ut och lämnade bara askan kvar.
Smutsig, sotig och med hjärtat brustet. Du sa att jag var vacker, du sa att jag var din.
Sedan tog du steget bakåt, lämnade, försvann och blev aldrig någonsin min.
Nu står jag här med hjärtat halvt, hjärnan ambivalent när du åter sträcker fram din hand. Jag tar den, dyrkar den och du släpper igen.
