Miwilicious

Jag känner mig i kväll dragen till saker, låtar och känslor som jag hade när jag var i min tonår.
Den tiden då jag mådde som värst - men var som lyckligast. 
För det var då jag levde som jag ville, jag hade alla runt mig som jag ville.
Jag tog chanser och föll fritt.
Jag stängde ögonen, vände mig ifrån kanten och föll - i vetskapen om att allt räknas.

Det är tiden då man älskar allt, då hjärtat är krossat och du gråter, då du skrattar så att magmusklerna krampar. Då alla känslor är som en jävla keno-dragning. Man vet aldrig vad som står på tur.

Jag och Evelina pratade häromdagen om att oavsett fast vi båda var fruktansvärt självdestruktiva och hatade livet när man var i den åldern, så kollar man tillbaka nu, och ser glädjen man hade. De rebelliska upproren, de ytliga kärlekarna, de nyfunna vännerna. 
Det var bilddagboken, signingar, blod och tårar. Det var kärlek, det var hopp, det var hat och förtvivlan.

Det jag försöker förklara är; 
Fast att man trodde att man bara hade det skit, så vet man nu, man bara kände allt. 

Allt för första gången, alla känslor och hormoner i hela världen. Detta var starten av ditt liv. 

 

Det är konstigt att man en dag slutar med det som är viktigt för sig själv. Att man en dag slutar skriva, att rösten i huvudet inte längre läggs på en duk.  Jag undrar när tankarna försvann, eller var det lusten? 

Tappade jag rösten? Min röst har alltid varit stark, jag har alltid sagt det jag velat.
Kanske är det för att livet bara ligger i en gråskala - inget är nytt.