Tu me manques.

Jag kan fortfarande inte förstå att det enda som finns kvar av dig är foton och minnen.
Jag kan inte förstå att det aldrig kommer att kunna skapas nya minnen, att jag aldrig aldrig
mer kommer att få träffa dig. Det gör fortfarande ont, så fruktansvärt ont.
Jag har tusen frågor men kommer aldrig få något svar.
 
Ensamma nätter är det mest plågsamma som finns. Ingen finns här och de enda tankarna
som tänks är mina. Mina tankar fyllda av ångest och sorg som sitter fast på hjärtat, den sitter där
som en parasit som aldrig kommer att släppa mig. Jag saknar dig så.
Det värsta är att hur mycket jag än önskar så kommer jag aldrig mer få prata med dig.
Det är nog det som är värst, att alla möjligheter är borta. Att du är borta. Att det är så svårt att acceptera.
 
 
Trackback
RSS 2.0