Miwilicious

Jag sätter mig i tågvagnen där jag alltid sitter. Den där lilla som är tyst och oftast sluten
från resten av världen. Där sitter de som vill slippa mängden. Ibland ser man dem som
har kommit fel eller helt enkelt inte bryr sig om vart de befinner sig. De skrattar, talar
högt och tar upp mer plats än vad de behöver. De smyger sig in i min lilla värld och
befläckar den. Förstör den med sin ytlighet när jag är på den plats då jag vill vara ensam.
Jag skriver, jag lyssnar. Jag låter min ångest försvinna i nio minuter tills alla landskap
har passerat och skylten visar: ''Nästa station: Stensstorp''. Ja, med två s i mitten.
De finns alltid där och har alltid funnits. De där felaktiga S:et som alltid får mig
att ursinnigt tänka: ''Och vad fan är ett storp för något?'' Ingen har gjort ansats att
ändra det. Kanske är det gjort nu, i förra veckan. Jag vet inte. Jag tittar inte längre.
Jag blickar på ljusen. Ser mot det första huset där min farmor förut bodde. Där
jag sov ihop med min farmor och min älskade, tills för två år sedan, livskamrat
och underbara hund. Där doften av farmor var, doften av bingolotto-kvällar,
revbensspjäll och svartvita filtar vilade.
Då jag stod med min rosagula bandspelare med mikrofon och hade privata
föreställningar för min familj. Då det var helt säkert att jag skulle bli sångerska
eller prinsessa. Lika säkert som att det fanns män på vinden som skulle döda
mig om de fick tag i mig, om jag inte sprang tillräckligt fort.
Det var den tiden då farmor och jag satt i timmar och spelade 31 medans vi
drack sockerdricka.
Lika säkert som att tåget åker förbi huset så gör också tiden det och jag och min
farmor känner inte längre varandra. Fast att det bara är hundra meter ifrån våra hus.
Tåget fortsätter och vi passerar huset där jag och pappa bodde i förut. Då pappa
fortfarande var pappa och disken aldrig var diskad. Då det fanns en dusch i vårat
enda sovrum och då dagarna spenderades med att spela nitendo. Skjuta fåglar
och Super Mario. Sedan kommer kvällen och så gör också pappas vänner från hans
band, de tillsammans med flaskor som klirrar och sedan får dem att vråla. Jag sjunger
med dem. Jag är deras lilla söta blonda maskot, som kan alla texter i alla deras låtar.
När natten kommer blir det dags för mig att sova utan dörrar, med hög musik spelandes
och stora, vuxna män som skriker men inte förstår. Inte förstår att jag inte kan sova,
och om jag gör så kommer mardrömmarna. Så jag smyger in igen med nattlinnet på och
sätter mig i soffan och känner mig som vuxen, eftersom jag behandlas så. Långt in i natten.
De skrattar när jag tar fel på pappas grogglas och mitt colaglas och fortsätter skratta medans
jag i panik spottar ut allt för att sedan försöka få bort den vidriga smaken från min mun.
Det var många sådana här nätter. Och de flyttades från hus till hus.
Tåget har kommit in till stationen. Och idag. Då sjunger jag inte som jag alltid annars gör
i mörkret. Jag tänker på de där texterna och orden som vill ut. Allt som jag vill slippa.
Jag kommer hem till hus nummer 15 och jag kliver in. Hälsar på min pappa och ställer in
mina saker i mitt rum och tar bort alla lakan och överkast ifrån sängen och går ner till tvättstugan
för att slänga dem i tvättmaskinen och få dem som nya. Torktumla klart dem lagom till att jag
ska sova, då allt kommer vara varmt och det inte känns lika ensamt i sängen. Det gäller bara
att låtsas att värmen kommer från något tryggt.

Idag skriver jag om ungefär 500 meter av mitt liv. En bit av en tågresa. Dit tankarna flyr
när tåget passerar. Saker som jag saknar och saker som gått förlorat. Om saker som
var som de var. Som var underbara. Som min pappa. Min underbara pappa.
Det finns inte längre mycket kvar av honom. Han har inte de vännerna kvar.
Hans trummor är nedpackade långt i ett sovrum som han inte använder.
Jag ser fortfarande på hans fötter som slår mot bastrumman i hans drömmar,
som han saknar så. Hur han oändligt önskar att hans liv hade varit annorlunda och försöker
vara kvar i det gamla som för så länge sedan är borta. Precis som hans syn.

500 meter och lite till. Det får räcka.
Mer vill jag inte fundera över i dag.